Ge aldrig upp! - Joacim och Helena Bockman

"Det är aldrig för tidigt att prata och checka av
varandra - med eller utan hjälp.

Det är aldrig för sent att göra något för att väcka
kärleken och få den att blomstra som aldrig förr.

Hur kört det än känns: ge aldrig upp!" säger Helena
och Joacim Bockman

Helena berättar:

Vi gifte oss 2007 och fick snabbt barn.
 Under det året började det uppdagas för både Joacim och mig att det dolde sig ett stort mörker i honom. Det visade sig i form av ilska och aggressioner mot mig. Han bar på stora sår som han förträngt från barndomen och tonåren, ju närmre vi kom varandra ju mer kom såren upp till ytan.



Vi inledde samtal med Levande Familjer och fick enorm styrka av deras rådgivning och stöd. 
Men ändå eskalerade våldet som nu var riktat helt mot mig som person. Jag kände ett ansvar både som fru och mamma att agera, så jag tog med barnen och flyttade ifrån honom Jag fanns fortfarande där för honom, bara inte med honom.

Nu började ett av de värsta åren i våra liv. Barnen och jag hade knapp ekonomi, ibland åt vi havregrynsgröt tre gånger om dagen, men några par i kyrkan bjöd oss på mat ibland och det var fest för oss! De närmsta vännerna vände mig ryggen då de inte trodde på mig och mitt beslut att inte lämna Joacim "trots allt han gjort". Det tog lång tid att läka men idag är jag tacksam för att en dörr öppnades till många nya härliga vänner som jag och min Jockeman har tillsammans.

I Levande Familjers regi förnyade vi våra löften en
helg. Det var en ren investering i äktenskapet, där vi fick små och enkla
verktyg för att kunna fylla en vanlig tisdag med fjärilar i magen efter nio år tillsammans! 
Vi var skeptiska till att förnya löftena, men det var större än första gången vi lovade "i nöd och lust". Nu blev vi ett och nu visste vi vad vi lovade och att få göra det inför varandra, Marie och Levande Familjer var extra starkt. Att få visa att "Vi klarade faktiskt av det!".


Hur fick ni hjälp av Levande Familjer?


Vi har genom möten och telefonsamtal fått hopp om att det inte är kört. Vi fick också verktyg för att klara vardagen och jag pratade ofta med Marie på telefon och fick på nytt lära mig vad som är vanligt och inte i en familj, så man visste vilket håll man skulle kämpa åt. Jag vill uppmuntra alla att söka och ta hjälp, helst i förebyggande syfte så man slipper söka "efteråt", då det kan ta lång tid att reparera eventuella skador. 


Under min uppväxt har jag sett många sidor av livet vilket gett en övertygelse att alla är värda en extra chans. Min mormor bad alltid till Gud med oss barnbarn vilket följt mig, fast jag själv inte tog steget till en personlig tro förrän jag träffade "min Jockeman", som var kristen.

Idag är jag en otroligt tacksam, lycklig och stolt fru till min Jockeman! Han visar dagligen sin kärlek, stöttar och står bakom mig som min trygga klippa. Jag är inte längre rädd för återfall eller när han blir arg, han har lärt sig att hantera alla känslor och är hel, lugn och trygg i sig själv. 


Joacim berättar:

Som liten fick jag lära mig att man inte skulle visa sig svag eller ledsen. Jag blev grovt mobbad i mellan- och högstadiet och det skapade en djup rädsla och ensamhet, men som "stark" kille kunde jag inte söka stöd. En dag fick jag nog och slog ner en kille som mobbade mig, och genom att använda våld fick jag stopp på mobbningen.

Våldet fortsatte och blev en stor del av mitt liv, men såren fanns kvar och ensamheten gnagde fortfarande i mig. I 20-årsåldern tog orken slut och jag blev mätt på detta sätt att leva, så jag sökte mig till kyrkan. Där lyckades jag bli fri från mitt hat och min ilska - trodde jag. Jag tryckte snarare undan allt och på egen hand bytte jag ut det onda mot det goda.

Jag lyckades bra tills jag träffade Helena, men då kom allt ifatt mig; hatet, rädslan och ilskan
överrumplade mig totalt! Att se hur sårad hon blev av trasig inredning, psykisk
misshandel och senare även fysisk, skapade ett sådant självhat att jag inte
längre ville existera.

Vi sökte akut hjälp hos Levande Familjer. Att där få höra att någon trodde på oss och visste om alla våra skelett i garderoben gav en enorm inspiration att fortsätta. Tyvärr blev det inte bättre, snarare tvärtom. En dag orkade inte Helena stå och se på hur familjen kördes i botten, så hon valde att flytta ifrån mig. Hon sa att hon älskade mig och trodde på
oss, men att jag behövde läka först.

Efter några år ifrån varandra, men med daglig kontakt och mycket umgänge, började äntligen läkningsprocessen, och vi fick mycket stöd av vänner och Levande Familjer.


Genom Levande Familjer fick vi bra och enkla verktyg från undervisningen, och jag kände att detta kunde vara början på något riktigt bra!

Att förnya löftena förändrade allt för mig. Jag fick med skam och förkrosselse be min fru förlåta mig för att jag inte hållit det jag en gång lovade, och i nästa stund fick jag på nytt lova att leva med Helena och älska henne i nöd och lust!

Utan Helenas tuffa men kärleksfulla sätt att hantera detta hade jag aldrig blivit fri och hel nog att kunna ge och ta emot kärlek. Idag känner jag mig trygg, lycklig och hel igen.

Utan Gud, Levande Familjer och alla människor som ständigt omger oss med skratt, kärlek och hopp hade vi aldrig klarat detta!

Vi båda tror på att kärleken är ett val, inte en känsla!

Publicerat den 16 april

Prenumenera på livsberättelser?

Klicka här för att få nya livsberättelser via RSS